Ibland sitter man på sin kammare och funderar. Ofta funderar man kanske på saker som har hänt

den senaste tiden och som hänger ihop. Idag satt jag och funderade på feminism.

Anledningen till detta är att jag de senaste veckorna har hört tjejer i min egen ålder säga 

"Jag tycker inte om att kalla mig själv feminist. Det ordet har fått en sån negativ klang."

eller "Jag är inte feminist. Jag är för jämställdhet."

 

Det här fick mig att tänka på en massa saker och en del skriver jag här.

För det första: när blev "feminist" ett negativt ord? Var i ligger det negativa?

Här svarar vissa kanske att "feminister" är så radikala och snarare vill ha ett matriarkat

istället för ett jämställt samhälle. Men då tänker jag, har inte feminister alltid varit radikala?

Och är det inte något som är bra? Om inte suffragettrörelsen hade hackat sönder tavlor

och kedjat fast sig i grindar så hade inte kvinnor kommit så långt som vi gjort idag.

Det är genom feminism som vi fått rättigheter som individer och inte behöver vara en

vandrade baby-maker som inte får jobba. (Eller finnas helst.) När blev feminismen då "för radikal"?  

 

- Christabel Pankhurst 1880-1958

 

Jag tror att dessa kvinnor som slagits för att blir erkända som medborgare skulle blivit

rasande om de hörde att medelklasstjejer har blivit så nöjda att de inte längre behöver kalla sig feminister.

Okej, okej det är klart att det finns de som kallar sig feminister som har helt fucked up åsikter

men är det inte så inom alla -ismer man tillhör? Ska de bara få ta över? 

Tänk så långt vi kommit på bara 100 år genom att vara stolta feminister. Det får vi inte tappa.

 

Dessutom är det väl så att för att kunna skapa ett jämställt samhälle så måste vi vara radikala,

annars kommer det ta en jävla tid. Det sitter väldigt många män och myser i sitt patriarkat och de

kommer inte flytta på sig utan en fight. Jämställt för dem är att du ska klättra upp till deras nivå själv.

Och det är inte så jävla lätt. Slut på tjat från Terese!

 

- Emma Goldman 1869-1940