Idag har jag skärpt mig lite, gjort lite framsteg. Jag har städat och tvättat och efteråt kändes

det så skönt med rena ytor och nybäddad säng. Jag trodde det var en uttjatad kliché att

städning hjälper mot depp. Men det är så sant. Utanför skiner solen och lägenheten

börjar kännas varm.

 

Det är jättetramsigt av mig att skriva om min deppighet på en blogg,

men när man inte längre kan säga det högt (då det alltid tidigare funnits en person till i rummet)

så byggs orden upp och spränger mot revbenen.

 

Min lördagskväll är väldigt, väldigt tråkig. Jag orkar inte gå ut och klagar på att det

inte finns något att göra i lägenheten. Har fortfarande svårt att vara ensam, 

men accepterat att det kan vara tyst runt mig ibland.

 

En gång bestämde jag mig för att skriva en pjäs. Och det gjorde jag.

Under flera år lekte jag svår pjäsförfattare och skrev ett manus till en mörk, mörk

komedi som handlade om att uppnå den absoluta lyckan och sedan ta livet av sig.

Jag blev klar med det här manuset för bara några månader sedan.

 

Grejen är att jag är extremt självkritisk. Jag tycker inte att jag är bra på något.

Så den här pjäsen kommer aldrig läsas, granskas eller sättas upp.

För jag bär på en konstant känsla av att det jag gör inte är tillräckligt bra

och att alla vet om det. 

 

Det är så otroligt mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu.

Delar av livet som jag trodde var självklara skalas bort och jag inser att jag

inte på riktigt vet hur det är att vara ensam. Trots att jag de senaste kvällarna

varit själv i lägenheten så är det alltid något som håller mig sällskap.

TV:n, datorn, musik eller en bok.

 

För jag är så rädd för vad som händer när jag bara har mig själv att lyssna på.